Allt som hände under en 30 timmars flygresa

Självincheckning i alla ära men det är bra om saker stämmer! Vi hade fått tilldelade platser på vår e-ticket men när vi skulle checka in hade datorn fått för sig att vi skulle välja nya och då fanns det självklart inte bredvid varandra. När vi väntade på hjälp kastade datorn ut oss och vi fick börja om hela incheckningen. Denna gång hann vi inte så långt innan datorn spottade ut våra biljetter samt klisterlappar till väskor. Spännande tänkte vi eftersom vi inte hunnit välja platser - men på biljetten stod nu tilldelade platser bredvid varandra, dock inte de vi fått från början! 

Efter det tårfyllda avskedet dröjde det inte lång tid innan nästa problem dök upp. Redan vid "metaldetektorn" upptäckte vi att Oskars lilla lapp som man får som bevis för incheckat bagage var blank..  Skit samma tänkte vi - det löser sig!

På flighten till London trodde vi att vi inte skulle få sitta bredvid varandra då vi hade plats 21A och 21C. Så var inte fallet då man i flygplansvärlden tydligen inte kan alfabetet. På de plan vi var på var platserna bokstaverade ACDEFG osv. Plats B existerar inte. Varför tänker vi?

Vid transfer-incheckningen på Heathrow behövde vi visa våra bagagelappar. Som tidigare nämnt var Oskars lapp tom. Mannen bakom disken utbrast hmm.. men letade snabbt fram ett nummer som ha skrev ned på lappen vartefter han berättade att vi skulle bli ombedda att identifera vårt bagage ( svarta sopsäckar med silvertejp - alltså såg de ut som liksäckar). När vi boardar flighten blir vi ombedda att prata med personal lite längre fram. Vi går dit men de (en kvinna) ignorerar oss och skickar ombord oss och alla andra på planet. Vi inser att de nog inte fått informationen om vårt bagage och vänder därför. Tur var detta då kvinnan som ignorerat oss kom springade och hämtade oss. Hon ringde ner till de som lastar planet och de svarar att de ska skicka upp bagaget. Tiden går men inget händer, även kvinnan är allmänt passiv. Till slut drar hon med oss bakom kulisserna och ut på "landningsbanan" där planet står. Hon ropar på man och förklarar läget. Han svarar: Nee, det vet jag inget om - eller är det de där svarta säckarna som ligger där? Mannen pekar på två svarta säckar som ligger på marken under det gigantiska planet - redo att krossas eller slängas. Vi nickar och får identifiera våra liksäckar. 

Nu får vi äntligen gå på planet men vi hinner knappt sätta oss förrän Nathalie utbrister: Min skärm är funkar inte! och pekar på skärmen (som ska innehålla filmer och spel mm.) i stolsryggen framför. Flygvärdinnan lovar att starta om skärmen och säger också att den kanske kommer igång när vi kommer upp i luften. Sådant är inte fallet och flygturen är så gott som förstörd för Nathalies del. Vad ska hon nu sysselsätta sig med? Hunger i kombination med torra och svidande läppar (vi hade inget lipsyl) gjorde inte saken bättre. Oskar gjorde det mesta för att glädja sin flickvän men Nathalie undrade varför det måste vara just hennes skärm som var sönder. Efter en tredjedel av flygtiden (3 timmar av Nathalies bitterhet) konstaterar vi att skärmen inte kommer igång trots att vi är uppe i luften. Flygvärdinnan lovar att kolla upp det igen men gör inte mycket åt saken. Nathalie stoppar därför en flygvärdinna av manligt kön som blir mycket bekymrad och lovar att hämta lite tidningar från första klass. Vi båda somnar men Oskar väcks av att den manliga flygvärdinnan (flygvärd) tappar något i knät på honom. Det visar sig vara en tröstpåse innehållande bra-att-ha saker (saker som egentligen var till första klass) såsom tandborste, öronproppar, kortlek, penna och stödstrumpor. Till Nathalies stora förtjusning innehåller påsen också LIPSYL!! Dagen var räddad. 

Kapten ropar i slutet av flygningen ut att vi på skärmen framför oss (den som Nathalie inte har) kan se vilken gate nästa plan går ifrån för samtliga vidareresenärer. Vår nästa destination Sydney står självklart inte med där. Återigen tänker vi skit samma - det löser sig. 

Utmattade slocknar vi i varsin vilostol alldeles för nära det konstant öppna rökrummet på Abu Dhabi-flygplasten. Vi slänger med jämna mellanrum ett öga på avgångsskärmen. När det är mindre än femtio minuter kvar tills boarding och vårt plan fortfarande inte kommit upp börjar vi bli lite oroliga. Ännu mer oroliga blir i när plan med senare avgångar kommer upp på listan. Väl vid informationen blir vi stående då Etihads (vårt flygbolag) personal på flygplatesen verkar ha tagit semester. Efter tio minuter kommer det en man som säger Gate 29. Vi lägger benen på ryggen och beger oss dit, en aning oroande över att det på skyltarna står 15 minuters gångavstånd till gate 29. Det börjar ju faktiskt dra ihop sig lite. Vi hinner, med god marginal, fram till boarding och får för första gången en flygtur utan problem. 

13 timmar senare, fyra ben svullnare och två halsar ömmare landar vi i Sydney.  Nu sitter vi på McDonalds ( det enda stället vi hittade med gratis internet, hehe) och ska snart gå hem till hostelet och gå och lägga oss. Vi är väldigt trötta och har spenderat dagen liggandes i en park. 

Godnatt och ha en bra dag där hemma! 

Puss